mycupofte

Sista uppgiften i "att skriva" kursen; en populärvetenskaplig artikel. Jag valde att skriva om Sri Lanka, om tsunamin som nästan tog mitt och min familjs liv, om inbördeskriget som ingen trodde skulle ta slut och om det nya hoppet - turistnäringen. Det var svårt att skriva om tsunamin, så mycket bilder som återkommer, så mycket minnen, ljud och till och med dofter som finns där igen. Den stickande doften av disel, skräcken av dödsångest som spred sig i kroppen och skriken under de raserade byggnaderna. Allt finns där, igen, så fort jag sätter fingrarna på tangenterna. Jag överlevde. Min familj överlevde. Så viktigt att dagligen påminna sig om hur jävla lyckligt lottade vi är som får leva, andas, njuta, skratta, minnas, finnas.


Sri Lanka – det glömda paradiset

Jag minns det som igår- hur jag full av förväntan, den 22 december år 2004 sätter mig på flyget som tillsammans med min mamma, pappa och lillasyster ska ta oss till Sri Lanka för en tre veckor lång semester med inkluderat julfirande. Vi var alla glada och såg fram emot att få uppleva ett helt nytt land. Min syster och jag hade aldrig tidigare varit utanför Europa och nu ville vi uppleva det spännande landet som var känt för sina fantastiska stränder och gästvänliga invånare. Jag hade dock ingen aning om vad som egentligen väntade oss i ”det bortglömda paradiset”. Jag visste inte att bara tre dagar efter vår ankomst till Hikkaduwa, Sri Lanka så skulle vi kämpa för våra liv. Jag visste inte vad en Tsunami var och att den skulle förändra mitt liv. Och jag hade aldrig kunnat drömma om att jag trettondag jul skulle sitta i direktsändning på SVT kanal 1, i deras morgonsoffa, och bli intervjuad om de hemska upplevelser som vi i familjen hade varit med om den 26 december år 2004.

”Lova att vi inte kommer att dö pappa”
Det var en morgon i paradiset. Solen sken, himlen var oskyldigt klarblå. Ingen förstod vad som hände när havet plötsligt drog sig undan. För att i nästa stund välla tillbaka, en ursinnig och djurisk kraft som raserade så mycket.

Klockan 08.40 sveper dödsvågen in utan förvarning över Sri Lankas södra kust och drar med förödande kraft med sig människor, lastbilar, hus, träd, ja allt som stod i dess väg. Jag kommer aldrig att glömma ropen som skar genom den heta, fuktiga luften från de skadade och skräckslagna människorna som befann sig under rasmassorna av hotell och andra byggnader. På bara några minuter hade krafterna från den gigantiska tsunamin gjort den slumrande idyllen i Hikkaduwa till ett helvete, ett inferno på jorden. Den första vågen följdes av en ännu större våg och förödelsen var ett faktum – då vattnet drogs tillbaka blottades korrallreven och den vik som ramade in det lilla samhället. Nu syntes skadade och döda, anhöriga sprang ut och försökte förgäves väcka liv i offren. Paniken, skriken, dofterna, den dunkande pulsen och den starka dödskräcken - timmar som för evigt etsat sig fast i mitt medvetande.

Som en kärnvapenattack
Flodvågorna annandag jul var som ett världskrig – utan stridande. Naturens egen kärnvapenattack hade gjort oss helt hjälplösa. All mänsklig makt var bokstavligt talat bortspolad ur våra händer. Och det var just den totala maktlösheten som gjorde mig tokig. Att se männen som förgäves försökte få liv i en äldre kvinna som de hittat ute bland korallreven. Att höra människor skrika under rasmassorna. Människor som inte kunde röra sig och som insåg att de skulle dö – alldeles, alldeles strax. Att vilja hjälpa, men inte kunna. Jag bad om och om den bön min farmor lärt mig som liten; ” Gud som haver barnen kär, se till mig som liten är. Vart jag mig i världen vänder, står min lycka i Guds händer. Lyckan kommer lyckan går. Den Gud älskar lyckan får.” Och jag önskade verkligen att någon skulle hjälpa oss därifrån. Högre makter, ambassaden, eller militärer som skulle komma med helikoptrar. Vad som helst, bara för att få komma därifrån.

Över en kvarts miljon dödsoffer
Ingen av oss visste då att denna katastrof hade drabbat nästan hela ön och flertalet länder i Indiska Oceanen. Förutom Sri Lanka drabbades bl a Indonesien, Maldiverna, Thailand, Indien och Somalia. Förödelsen var som störst i Indonesien, med rapporter om 233 000 saknade eller döda. Med en befolkning på ungefär 19 000 000 i Sri Lanka miste 39 000 av dem livet. Totalt dog minst 286 000 människor i flodvågorna och över fem miljoner beräknas ha blivit hemlösa eller tvingats fly. 543 av de döda var svenskar och de allra flesta av de omkomna befann sig på julsemester i Thailand.

Det tog oss så småningom sju timmar innan vi kämpande lyckades hitta en väg ut ur Hikkaduwa, undan förödelsen, mot högre höjder via svårtillgängliga djungelstigar. Vi hörde alltså till de ytterst få i strandlinjen som klarade oss med livet i behåll och som dessutom också lyckades ta oss ut ur helvetet redan första dygnet. Jag och min familj överlevde tsunamin och vi kunde alla fyra så småningom sätta oss på ett plan som tog oss hem till trygga Sverige. Lyckligt lottade kunde vi återvända till vårt hemland en vecka senare medan lokalbefolkningen var tvungna att stanna i dödskaoset. Lokalbefolkningen som förlorade jobb, anhöriga och hem inom loppet av en timme den där förödande decembermorgonen.

Upplevelsen följer mig varje dag genom livet vilket även fått till följd ett spirande intresse för Sri Lanka som nation. Landet som blev attackerat av den atombombsliknande naturkatastrofen har en våldsam bakrund i form av otaliga inre stridigheter. Vad hade hänt egentligen innan naturen tog herraväldet under en timme år 2004?

Inbördeskrig
Sri Lanka har en synnerligen brokig historia bakom sig. Så sent som år 1948 blev landet självständigt efter att tidigare varit en brittisk koloni. Under det sena 1900-talet präglades landet av väpnade konflikter som ursprungligen hade sin grund i de etniska motsättningarna mellan singaleser och minoritetsgruppen tamiler. Tamiler bor i huvudsak i landets norra och östra delar. Det finns här två olika grupper av tamiler, de som varit i landet under ett par tusen år och de som förflyttades till landet från Indien för att jobba på teplantagen. Under kolonialtiden ansåg singaleserna att tamilerna favoriserades av britterna medan däremot singaleserna diskriminerades. Därför försökte man efter självständigheten korrigera detta genom att istället favorisera singaleserna i många officiella sammanhang. Effekten blev att plötsligt var det tamilerna som diskriminerades. Denna politik kom senare att bli uppstarten till många års blodigt stridande. Det våldsamma inbördeskriget som uppstod pågick främst mellan regeringen och ett antal olika tamilska gerillagrupper, i huvudsak de Tamilska Tigrarna, LTTE. Det är svårt att definiera konflikten, men man ser den numera som en social situation där de olika parterna konkurrerar om de ofta knappa resurserna i landet.
 
Tamilerna menar att de inte får samma rättigheter som singaleserna.  Det kan då handla om rättvis behandling både inom den civila och offentliga sektorn, tillgång till samhällservice eller helt enkelt medborgerliga rättigheter. År 1983 bröt det fullskalliga kriget ut mellan den lankesiska regeringen och de tamilska separatisterna. Kriget har pågått sedan dess med några få avbrott. Indien medlade fred 1987 mellan parterna, dock utan långsiktiga resultat i positiv riktning. I februari 2002 skrev parterna ett avtal om vapenvila men förhandlingarna avbröts runt 2004. Våldet trappades upp år 2005-2006 och då genomförde regeringsstyrkorna stora offensiver i landets norra och östra delar där i huvudsak tamilerna fanns.  Under början av år 2009 hittas så ledaren för LTTE, Vellupilai Prabhakaran, död och den 18 maj år 2009 meddelande Sri Lankas armé att inbördeskriget äntligen tagit slut.

En oväntad vändning
Konflikten mellan regeringen och de Tamilska Tigrarna krävde över 70 000 dödsoffer.  När vapenvilan rådde mellan de båda parterna under några år hade de flesta srilankeser börjat hoppas och tro på en bättre framtid. Det var då som turismen kom igång igen vilket resulterade i fler jobb och mer pengar in till landet. Men år 2004 grusade tsunamin invånarnas förhoppningar om en högre levnadsstandard,  jobb och välfärd. Inkomsterna från ungefär en halv miljon turister varje år var ett mycket viktigt tillskott till ekonomin. Turismen som inkomstkälla tycktes vara förlorad. Hela 38 000 av landets invånare dog, många fler skadades och cirka en miljon människor blev hemlösa. Stora delar av landets infrastruktur blev också helt totalförstörd.

Men många blev förbluffade då Sri Lanka inom kort tid lyckades resa sig igen från spillrorna av tsunamin. Stora bidrag från omvärlden(generösa summor på flera miljarder US $) kombinerat med återuppbyggnader av både hotell och bostäder gav effekt.  Redan ett år efter katasrofen nådde antalet turister nästan upp till samma nivå som tidigare ;  i siffror 566 000 år 2004 till 549 000 år 2005. Det var få i omvärlden som trodde att turismen skulle återhämta sig så snabbt i Sri Lanka.

Under början av år 2005 hade de flesta hotell som klarade sig någorlunda från tsunamin öppnat igen.  Järnvägar och vägar återställdes och det är bara att konstatera, precis som Staffan Öhrling gör i sin rapport, ”Krig, tsunami och turism i Sri Lanka. Tre divergerande eller konvergerande fenomen?” – En landsomfattande katastrof kunde uppenbarligen inte slå ut turistindustrin.

År 2011 välkomnade Sri Lanka 700 000 turister vilket indikerar tydligt att turismen ökat. För en befolkning på ungefär 20 miljoner betyder intäkter från långt över en halv miljon turister mycket för ekonomin och därmed även arbetsmöjligheter. De negativa effekterna av tsunamin blev alltså inte alls särskilt långvariga för turistindustrin i Sri Lanka. Många befarade en kolaps eftersom bland annat stora delar av landets infrastruktur totalt förstördes. Tack vare hårt arbete och mycket bidrag byggde man snabbt upp det mesta som förstördes av tsunamin. Miljarder strömmade in i form av bidrag.

Allt hamnade dock inte till behövande verksamheter och personer. Under år 2007 uppmärksammade Sverige att av de 110 miljoner kronor som givits som bidrag till Sri Lanka under året innan inte bara gått till humanitära och fredsförebyggande insatser,  utan även till staten Sri Lanka.

Camilla Orjuela, freds och konfliktforskare intervjuvades av Päivi Kotka i juni 2007 för radio P3, och hon ifrågasatte att staten tog en stor del av bidragen; – Vi pratar nu om en stat som för ett massivt krig och det förekommer enorma brott mot mänskliga rättigheter, kidnappningar, tortyr. Och det är mycket som pekar på att det är regeringen som ligger bakom ganska mycket av detta. Så det är mycket svårt att motivera stöd till regeringen, säger hon.

Trots fiffel med bidrag, oroligheter i stora delar av landet och brott mot mänskliga rättigheter pågick turismen som om tsunamin aldrig någonsin inträffat, detta redan året efter katastrofen. Många utländska turister var omedvetna och tyvärr också ointresserade av konflikterna som pågått i landet. Situationen uppfattades oftast inte som något allvarligt då hotellpersonal och andra srilankeser skickligt undvek att tala om politik och inbördeskriget vid alla möten med turister. Personal på resbyråerna valde dessutom att inte påtala konflikterna som pågick när de informerade resenärer om destinationen. Idag väljer alla som promotar landet fortfarande att i allra högsta grad undvika att tala om, eller skriva om tsunamin och dess förödande konsekvenser. Trots idogt sökande efter information om tsunamin på olika hotell - och resesidor finner jag knappt någonting. All fakta om den ödesdigra decembermorgonen år 2004 är som utraderat.  

Det finns inte ett ord skrivet om den by vi befann oss i med dess enorma förödelse och förintelse.  Var tog historien vägen? Istället ser jag bilder på lyxiga matsalar och fint inredda rum med undertexter som berättar om nybyggda och fräscha hotellbyggnader.

Jag har valt att tolka det som att de i allra största mån vill locka nya turister och undvika att överhuvudtaget nämna landets tragiska historia. Det känns förståeligt,  men samtidigt tragiskt eftersom det är en del av Sri Lanka. En katastrof som aldrig får hända igen men som trots allt, alltid kommer att finnas med oss. Vi som var där, de som förlorade anhöriga, de som jobbat för att överleva katastrofen i de olika länderna, de som kämpat för sitt liv i vattenvirvlarna - vi kommer alltid att bära med oss minnen av den 26 december år 2004. Tiden läker alla sår sägs det - men det återstår att se.

Sri Lanka har dock alla förutsättningar att återigen bli ett paradis för semesterälskaren eller den äventyrslystna resenären. Landet har så mycket att erbjuda - allt ifrån fantastiska buddhistiska tempel till ett rikt djurliv och fascinerande natur. Erfarenheterna efter tsunamin och ett våldsamt inbördeskrig kan i det här sammanhanget också ses som ett exempel på hur snabbt en återhämtning egentligen kan ske.

 Drygt åtta år har nu gått sedan tsunamin raserade så mycket. År av begrundande och frågor utan svar. Uppbyggnaden av Sri Lanka pågår fortfarande, både när det gäller det rent ekonomiskt men också humanitärt då sorgen över förlorade anhöriga är stor.  Barn som mist sina föräldrar, vänner som förlorat vänner, hela familjer som utraderats. Personligen känner jag en stor ödmjukhet och tacksamhet till livet. Jag har lärt mig att det som känns smärtsamt i livet ofta föder något positivt - tsunamin förde inte bara med sig elände utan visade också att ett land kan resa sig även efter de mest tragiska och omfattande naturkatastrofer och krig.

Hej finisar!
Det var länge sedan jag skrev något på bloggen nu, känns som att tiden rinner ner i ett stort svart hål- vart tar den vägen?! Veckorna rullar på och helgerna går ännu snabbare. Det har varit mycket plugg så här under början av kursen men det är roligt- särskilt nu när vi börjat med delkursen "Att skriva". Vi ska lära oss att på ett retoriskt övertygande vis skriva olika sorters texter. Först ut var en kolumn/krönika. Jag fuskade lite och tog en gammal krönika från gymnasiet fast hottade upp den lite, hehe..
Idag hade vi opponerinring(min allra första, jag vet, knasigt att jag inte haft någon för B-uppsatsen, men men..) och jag fick en massa positiv feedback vilket kändes jättekul!
Så här är den, fick den också publicerad i HT på ungdomssidan när jag precis hade skrivit den vilket var en sjukt häftig känsla, kvinnor, såväl unga som gamla gav mig fin respons och sa att de verkligen kände igen sig i det jag beskrev- bättre komplimang kan man ju inte få!

pusskrampeace




Fångad i duktighetsfällan

Med öppna ögon springer jag rakt in i duktighetsfällan. Jag hör hur låset klickar igen och inser att jag med mina höga prestationskrav, är ett lättfångat byte.Fast jag är fullt medveten om konsekvenserna låter jag det ändå ske gång på gång…

Att vara en prestationsprinssessa tär på krafterna. Om du orkar med allt trots att du ibland helst bara vill stanna kvar i sängen, krypa ned under täcket och sova vidare, om du fortsätter fast energin tog slut för länge sedan, ja då är du en duktig flicka, en prestationsprinsessa av rang. Kraven är skyhöga - det gäller att vara bra på det mesta och dessutom hela tiden. Särskilt tjejer förväntas vara perfekta på alla sätt. Omgivningens förväntningar växer och oron inför framtiden kryper på.

Sveriges främste stressforskare Alexander Perski har tillsammans med Joanne Rose skrivit boken ”Duktighetsfällan - en överlevnadshandbok för prestationsprinsessor”. Boken är baserad på en mängd intervjuer. Perski menar att det är kompetenta tjejer med vacklande självkänsla som ligger i riskzonen.
– Detta är en tidsinställd bomb. De unga kvinnorna har enorma krav på sig själva och orimliga förväntningar på vad de ska prestera. De har hamnat i duktighetsfällan. Får de inte hjälp kommer de inte att kunna leva ett vettigt liv, de kommer att slås ut.

Alltför många tjejer tror alltså att man bara duger genom att prestera. Att vara en ambitiös ung kvinna, alltid trevlig och till lags. Hur ska vi egentligen orka med de kraven? Vi tjejer skulle tjäna på att bli mer medvetna om vad vi håller på med och börja ifrågasätta och agera för att förändra vår självbild. Vi måste en gång för alla skaka av oss den lilla prestationsdjävulen som envetet sitter och pickar på medvetandet. 

Det är dags att börja agera mot alla krav och orimliga förväntningar som ställs. Men vi behöver hjälp på vägen. Någon som får oss att sätta stopp på springandet i våra små ekorrhjul och får oss att inse att strävan efter att komma till prestationsparadiset inte är värt besväret. Det finns andra sätt att bli nöjda med oss själva, upplevelser som smäller mycket högre än den tillfälliga kicken i att lyckas bra på en tenta.

Men de stora frågorna återstår. Vem kan hjälpa oss och vem är det egentligen som gillrar duktighetsfällan? Är det utbildningssystemet, strukturer och normer, media eller är det rent av vi själva?

2012 är här - nytt år och nya utmaningar. Dags att börja tänka mer på mig själv, försöka lägga alla krav på hyllan ett tag. Chilla mer och sparka prestationsdjävulen i skrevet - bli mindre ambitiös och helt enkelt leva livet.  Och då och då välja att krypa ner under täcket igen och sova vidare...

Anna Bjur- prestationsprinsessa med målet att abdikera.

Under de dystra månaderna gnistrade mitt liv till
bara när jag älskade med dig.
Som eldflugan tänds och slocknar, tänds och slocknar
- glimtvis kan man följa dess väg
i nattmörkret mellan olivträden.

Under de dystra månaderna satt själen hopsjunken
och livlös
men kroppen gick raka vägen till dig.
Natthimlen råmade.
Vi tjuvmjölkade kosmos och överlevde.

Tomas Tranströmer

René Magritte

I torsdags hade jag tenta i metod och analys b. Jag trodde att det skulle gå helt okej, att jag skulle klara det, oavsett om det blev regressionsanalys, anova-test, t-test eller chi-två test. En timme och 45 minuter-sedan var vi tvugna att skicka in testet då portalen stängde. Efter en timme och 30 minuter kändes det som jag var tillbaka i tvåan på gymnasiet- stressen över att troligtvis inte klara ett prov eller en tenta blev så stor- det kändes i hela kroppen, hela jag ville så gärna visa hur mycket jag kunde det här men visste att jag inte skulle hinna. Det bara kom över mig igen- den där intensiva känslan som gör att jag vill visa hur mycket jag duger till genom att prestera. Känslan som är som ett knytnävslag i magen och som golvar mig, som gör att allt kändes hopplöst bara för att jag inte klarade en liten jävla skittenta. För ser man på det i ett större perspektiv så betyder den här tentan ingenting. Inte ett piss. Men just då kändes det som om den betydde allt, och det skrämmer mig att jag fortfarande är en prestationsprinsessa.